Alfred Bergman

Alfred fick liksom August ge sig ut på haven redan i unga år. Efter många år på havet, kom han till Donsö, där han gifte sig med Josefina, och livnärde sig på fiske. Ett yrke som inte han kände riktigt för, så senare blev han mer på  land, en dåtidens brevbärare, och fixare på ön. Nedan är ett utdrag ur hans dotter Fridas självbiografi, hur livet tedde sig för dem i början på 1900-talet. Frida är född 1901. Hellemina flyttade ett par år efter August död till dottern Lydias hus på Donsö, ett hus hon och August byggt till sig själva.

"Moster Mina levde med sin dotter, Lydia, på andra sidan kullen. När hon och mamma hade en timma över så hälsade de på varandra och, naturligtvis inte, utan sin stickning. När mamma hade hälsat på moster Mina gick hon ned för kullen för att hälsa på moster Klara en liten stund och få en kopp kaffe. På vägen hem stannade hon för att hälsa på morbror Alfred och moster Olivia. De hade också nio barn men några dog vid späda år. Släktingarna stod i nära kontakt med varandra. Mammas bror Karl och hans fru Britta och deras barn bodde grannar med oss. Deras yngsta dotter Beda och jag var bästa vänner. Många nätter sov vi över hos varandra antingen hos oss eller hos dem. Det var lättare än att gå hem när vi hälsade på sent på kvällarna. Och, det är klart, på så sätt kunde vi prata lite längre, så länge vi viskade. Mamma och pappa ville ha sin nattsömn efter en hård arbetsdag."

"De var goda gudfruktiga föräldrar. Pappa älskade sin bibel; det gjorde mamma också, men hon läste den inte så mycket som pappa. Eftersom han hade varit på sjön i sin ungdom, var han mycket intresserad av de platser där människorna i gamla testamentet hade levt. Jag är inte säker på om han någonsin varit på de platserna men jag vet att han hade seglat runt Kap Horn åtminstone en gång. Det måste varit den gången han kom till San Fransisco och mötte sin tvillingbror August. De var mycket små när deras mor dog och mycket tidigt fick de sluta skolan. Men de lärde sig tillräckligt för att kunna stava och skriva och räkna lite.

När pappa var på sjön lärde han sig engelska och senare när folk från USA kom till Donsö förvånades de över hur bra hans engelska var. Han kunde till och med läsa bra. Jag tror inte att han gick i skolan mer än fyra år, efter det var det bara att arbeta och arbeta. Han var knappt mer än en ung pojk när han gick till sjöss. Han berättade ibland för oss om segelskutorna han var på, och om det stormiga och upprörda havet, och han som inte var annat än ett barn. Han hade tur som var på ett skepp med en snäll besättning som skyddade honom när de stora vågorna spolade över däck. De vågorna kunde var stora och kraftiga nog för att spola vem som helst överbord om man inte var försiktig. En mycket stormig dag bad männen honom gå ner i lastrummet. Sedan låste någon annan, som inte visste att han var där, dörren bakom honom. Han satt där hela natten och en bra bit av nästa dag, hungrig och törstig. Det var alldeles svart där. När han försökte leta sig fram fick han tag på ett rör och från röret kom några droppar vatten. Hålet var stort nog för att ge lite vatten om han höll handen där länge nog. Männen skämdes när de till slut kom ihåg att släppa ut honom.

Hans äldre bror Johan, som också kallade sig Edward, var också sjöman. Han hade seglat till världens alla hörn. Vi hörde inte av honom på många år och tog för givet att han hade förlorats till havet, tills en dag det kom ett brev till pappas tvillingbror August. Men farbror August hade dött strax innan, så min pappa fick brevet, och han blev lycklig när han förstod att brodern levde. Det blev också deras halvsystrar, Hilma och Sofia. De bodde alldeles bakom vårt hus. Och en halvbror Julius bodde i Vejle, Danmark. Farbror Johan bodde på Nya Zeeland. Hans engelska fru hade dött, och han var mycket ensam. Alla var glada att veta att han levde. Men nu är de alla borta. Det är inte många kvar från min generation heller"

"Efter det att pappa slutat fiska tror jag vi fick det lite bättre. Han fick lite arbete på ön. Det första tror jag var på posten, att ta posten till Styrsö ett par gånger i veckan. Det innebar att han tog sin lilla båt till närmsta punkt på Styrsö (kallad Skäret). Därifrån fick han gå ungefär en mile till Bratten. Det var där som passagerarbåten från Göteborg la till. De tog posten pappa hade och gav honom en annan postsäck att ta hem till Donsö. Ganska ofta fanns det passagerare med som skulle till Donsö. Om där inte var någon som mötte dem fick de stå på Skäret och vinka tills någon på Donsö fick syn på dom och hämtade dom. De dagar pappa hade sin tur var dessa passagerare glada att få åka med honom till Donsö. Många gav honom gärna lite dricks, mest ören. Dessa ören stoppades på en spargris. Första gången han öppnade den upptäckte han att han hade tillräckligt med pengar för att köpa trä till ett staket vilket var behövligt. Han gjorde ett bra arbete och när han och mamma hade målat det såg det riktigt fint ut. En man från byn såg det en dag och frågade pappa om han skulle kunna sätta upp ett stort skjul för honom där han kunde ha sina fiskeredskap och hänga sina nät. Pappa trodde inte han kunde göra ett så stort arbete, men som mannen sa "kan du sätta upp ett staket, kan du bygga ett skjul". Så pappa gjorde det och det måste ha blivit bra. Därefter byggde han många fler. Nya hus byggdes på ön, och ofta var han där och hjälpte till med det han var bra på. Han var duktig på att måla. Jag minns att när jag gick i fjärde eller femte klass målade han skolhuset. Jag kände mig stolt när jag satt där i min bänk, och såg honom klättra upp och ner på stegen på utsidan av skolhuset, som bara hade en sal"

Bergmans »